JUDAR, FINNAR OCH ROBERT BROBERG

Hemma från middag hos vännerna i Limhamn. Vi pratade fortfarande om Anvil - den fantastiska kanadensiska hårdrocksgruppen som våra hjärtan numera slår i takt för. Annars avhandlades Robban Brobergs förestående comeback samt skräck, groteskerier och äckel på film, t ex Pasolinis Sodoms 120 dagar och Triers Antichrist.
Som vanligt började jag dra paralleller mellan finsk och japansk estetik, på tal om det groteska kombinerat med det sköna och mystiska - hittat både i Mumintrollen och Miyazakis Spirited away.
Sen blev det Reepalu och Malmös judar, och i och med detta historien om den judiske vännen, som tvångsmässigt söker upp nya tyska vänner och får dem att berätta vad deras far och morföräldrar gjorde under kriget, samtidigt som han inte kan se sig mätt på filmer om detsamma.
Maten var lasagne med öl, och en grön fruktdrink på avokado, äpple och kiwi...

ATT HÖJA FILMARBETARNAS STATUS

Nu börjar det dra igång på allvar att scenografifolket går ihop för att höja löner och status inom yrket. Tycker själv att det finns en väldigt stark symbolik i det faktumet att alla A-funktioner utom scenografen kan få pris på Guldbaggeutdelningen. Säger en hel del om yrkets status, i förhållande till regi och foto. Ofta kan man inte ens hitta yrket, när man t ex ska fylla i färdiga mallar på manpower. På arbetsförmedlingen fanns inte yrket "scenografiassistent" som ett eget yrke ens.

ANVIL PÅ DOKUMENTÄRFILMSKLUBBEN

Var på kompisarnas lilla filmklubb i kväll och kollade dokumentären om heavymetal-bandet Anvil, ett kanadensiskt band som kämpat i över trettio år och verkligen satsat blod, svett, tårar OCH alla sina pengar - och ändå aldrig fått nåt riktigt genombrott. Alla harvade på med vanliga jobb och bandet var mer livsstil och passion på sidan om. Men vilken passion! Det var fantastiskt att följa sångaren Lips i hans outtröttliga optimism, han gav verkligen aldrig upp och kunde vända varje nederlag till nåt positivt. En sann förebild för mänskligheten alltså. Och eftersom han gjorde folk i sin omgivning lyckliga, så hade han ju ändå en viss framgång enligt mig.
Hans följeslagare, sen tonåren, Robbs, såg ut som en hårdrockig Lennie Norman, målade tavlor och var faktiskt en riktigt bra trummis. Dom var alls inget dåligt band, men som Lemmy uttryckte det i filmen: - Man ska va på rätt plats i rätt tid...

ROKY ERICKSON & 13TH FLOOR ELEVATORS

Kom ihåg att ibland lyssna på Roky Erickson och 13th floor elevaters. Vad vore Iggy, Cramps, Pixies, 22-Pistepirkko mfl utan honom.